Göran Blixt

Göran Blixt, f. 1948 i Uddevalla. 

Journalist inom dagspress sedan 1967.
Tidningsredigerare, hotellportier, undersköterska.
Utkommer på W&W med skönlitterära verk, bl.a. ”Monologens Perspektiv” 1968.
”Den öppna fågelburen” 1975.
Radioteater:
”Vi talade om Geijers tid” 1975,
”Det är tyst i Saigon”1976,
”Musik i en liten stad” 1977,
”Vandringsfåglar” 1978,
”Sydafrikansk måndag” 1979,
”En poppel står grön i ditt öga” 1980.

Rymden och tystnaden

Tidigt blev jag medveten om rymden och tystnaden. Det var år 1962 som jag såg den regissör som skulle sätta upp min första radiopjäs. Han heter Tom Lagerborg och hade kommit till Kongresshallen i Uddevalla med en ensemble som spelade skolteater. Publiken var det Högre Allmänna läroverkets lägre klasser.  I väntan på att ridån skulle gå upp var stämningen hög.  Alla stampade med fötterna.  Ingen kunde göra sig hörd. Då gick Tom Lagerborg upp på scenen och röt -tystnad! Detta gjorde oerhört intryck på mig, en fjortonårig kvarsittare. Det blev verkligen också mycket tyst. Alla tittade yrvaket in mot teaterns rum.

I mitten av sjuttiotalet regisserade Tom Lagerborg min första pjäs vid radioteatern i Örebro, ”Vi talade om Geijers tid”. Radiochefen Rune Ruhnbro gratulerade mig som en dramatiker som kommit från ingenstans fix och färdig. Jag trodde honom. Så kändes det alltså att vara fullkomlig. Replikerna var fullkomliga. Men också tystnaden skulle vara fullkomlig.

Framåt i tiden, till en radioövning på Signalregementet i Uppsala januari 1978. Jag sänder morsesignaler som består av ljud och tystnad. Morsetrafiken pågår dag och natt. Jag åker ner till Stockholm och träffar min regissör Hans Jonstoij på Radioteatern. Han säger då att han väntar på att någon skall hitta ett nytt språk för denna teaterform. Jag pressas ut mot den fullkomliga tystnaden. Enda möjligheten är att hitta detta nya språk.

Jag återvände med tåg till radioövningen. Morsesignalerna är kliniskt rena. Bakom dem passerar rymden. Jag pressar ner morsenyckeln länge och låter tonen ljuda. Det var ett sätt att rensa luften och låta allt börja på nytt.

Hans Jonstoij tog med sig min pjäs ”En poppel står grön i ditt öga” till Arbetarteatern i Tammerfors. Han kom tillbaka men försvann snart innan vi hunnit planera framtiden.

Jag hade oerhörda förväntningar. Under radioövningen trodde jag att språket kunde leva i tystnaden helt utanför det mänskliga sammanhanget. Språket kom från en ackumulator, en svart låda som stod gömd någonstans i stadens landskap.

När jag återvände till radioteatern mot hösten hade Hans Jonstoij slutat. Mitt på dagen fanns ingen där utom författaren och dramatikern Britt Edwall. När jag sa mitt namn blev hon förvånad. ” Jag trodde att du var en pojke som delade ut posten ”. Solen lyste in mycket starkt i den långa korridoren. Detta var min rymd som jag ännu förvaltar.

Foto: Kristina Blixt